En god regel är att först ta reda på vad som redan finns. Kanske någon släkting har utrett en stor del av Dina anor? Fråga Dig fram. Passa på att kontakta släktingar i sidled - kusiner, sysslingar, Dina föräldrar och deras syskon och kusiner om de finns i livet.
Gör det från början till en vana att anteckna allting Du får veta om släkten (även sådant som Du just då inte söker efter). Notera så exakta uppgifter som möjligt och - viktigast av allt - källan till uppgiften. Förr eller senare kommer Du att stå inför uppgifter som strider mot varandra och då behöver Du veta varifrån de kommer. Källkritik är nödvändig inom släktforskningen. De felaktiga uppgifterna kan ibland ha ett värde: familjetraditioner är intressanta i sig och ibland kan uppgifterna ha en kärna av sanning som först senare kommer fram. Men anteckna alltid varifrån uppgifterna kommer och var beredd att pröva dem mot fakta.
Det finns böcker som ger utförliga råd om hur Du bygger upp ett släktarkiv. Ha inte för bråttom med att leta bakåt. Arkiven finns kvar länge men inte de levande släktingarnas kunskaper.
Redan på det inledande stadiet kan Du dock ha hjälp av att undersöka om det finns släktutredningar som publicerats eller lämnats till arkiv, bibliotek eller föreningar. Särskilt gäller det släkter med ovanliga släktnamn och släkter som under lång tid varit knutna till en viss gård, ett yrke eller tillhört annan speciell kategori (valloner t ex). Genealogiska Föreningen är ett bra ställe att börja på!
Böcker, studiecirklar och föreningar
För att tillägna sig tekniken att söka i arkiv bör man ägna lite tid åt att lära sig grunderna. Det svåra är egentligen inte att läsa gamla handskrifter utan att tolka dem rätt. Då måste man förstå lite om hur och varför de olika handlingarna kommit till, hur människor levde och tänkte och vilka felkällor det finns. Även en till synes enkel och rättfram uppgift om vad någon hette och när han eller hon var född måste läsas med eftertanke. Man bör tillägna sig grunderna i källkritik innan man ger sig på arkivhandlingarna.
Lyckligtvis finns ett antal utmärkta böcker för nybörjare och mer avancerade forskare. Man kan också med fördel gå i en studiecirkel eller kurs, då får man också tillfälle att diskutera med mer erfarna forskare. Det finns också många släktforskarföreningar med olika inriktning där man ofta kan hitta personer med närliggande forskningsområden. Släktforskning är numera inte en sysselsättning främst för "ensamvargar" - man kan ha mycket glädje och nytta av att samarbeta och byta resultat med andra.
Genealogiska Föreningen är en riksförening, dvs har ingen geografisk begränsning inom Sverige. Samlingarna omfattar svenska släkter och även i ganska stor utsträckning invandrade släkter främst från Nordeuropa. Många släktforskare är med i flera föreningar - kanske en lokal förening där man bor, en annan som inriktar sig på forskning i en annan del av landet, och kanske ytterligare ett par som ger tillgång till intressanta tidskrifter, dataprogram och aktiviteter. Medlemskap i Genealogiska Föreningen är inte ett alternativ till andra medlemskap, utan ett ofta mycket prisvärt komplement.
Internet
Det finns ett stort antal släktforskarsidor på World Wide Web och du hittar också en hel del på Newsgroups och e-postlistor. Men räkna inte med att "allt" finns på nätet. Att läsa originaldokumenten(kyrkböcker etc) direkt på datorn är ännu bara möjligt i begränsad skala. Det handlar om oerhörda mängder data, och kostnaderna för att lägga ut dokumenten är höga.
En hel del register till dokument finns på nätet och det kommer säkert fler.
Internet fungerar utmärkt som släktforskarförteckning: med hjälp av sökmotorer och länksidor kan Du hitta forskare som har samma intressen som Du. Många lägger ut släktdata på personliga websidor (varning: ta reda på vad lagen säger innan Du publicerar data om levande personer!). Det finns många ställen där man kan publicera efterlysningar och frågor. I diskussionsgrupper och brevlistor kan man få kontakt med andra forskare och få tips och råd.
Rötter
Arkiv och mikrofilm
Folkbokföringen sköttes i äldre tid av kyrkan. Sverige och Finland har en internationellt sett unikt heltäckande folkbokföring från slutet av 1600-talet. Bortsett från luckor som uppkommit genom förstörda kyrkböcker finns i princip alla medborgare noterade från födelse och dop till död och begravning.
Kyrkböckerna för äldre tid (1800-talet och tidigare) har normalt lämnats över från församlingarna till landsarkiven. Originalen är överförda till mikrofilm, först till rullfilm och senare från dessa till mikrokort (fiche). Mikrokort kan beställas via bibliotek eller direkt från SVAR (en affärsdrivande enhet inom Riksarkivet). Läsapparat krävs och kan ofta lånas på biblioteket. På forskarcentra t ex i Kyrkhult och Leksand finns kyrkboksfilmerna, och även hos SVAR i Ramsele och Riksarkivet i Arninge.
Även andra källor än kyrkböcker finns på mikrofilm/fiche, t ex många domböcker med bl a bouppteckningar, militära rullor, skatte- och mantalslängder mm. Släktforskare börjar i allmänhet med kyrkböckerna och går sedan vidare till andra källor för att fylla i luckor eller få "kött på benen" i sin forskning.
Kyrkboksforskning
I husförhörslängderna antecknades alla bofasta sockenbor hushåll för hushåll, och ändringar (födda och döda, flyttningar mm) infördes kontinuerligt så att prästen ständigt hade en aktuell förteckning över sina församlingsmedlemmar. Därmed kunde prästen notera nattvardsbesök, äktenskapshinder, kristendomskunskap och andra kyrkliga angelägenheter. Men även världsliga ting som vaccination, brott och straff, militära utskrivningar och skattebefrielse skrevs in. Böckerna blev efter några år rätt fullskrivna med överkorsningar och ändringar och byttes därför ut med jämna mellanrum (på 1800-talet i regel vart femte år). I husförhörslängden får släktforskaren en dynamisk bild av hela det hushåll som den sökta personen tillhörde, och en noggrann läsning avslöjar ofta mycket om hur familjen hade det.
I ministerialböckerna antecknades händelser i kronologisk ordning: födslar, dop, lysningar, vigslar, dödsfall och begravningar. I födelse- eller doplängden angavs datum, barnets namn, föräldrarnas namn, yrke eller beteckning (enligt tidens sed), bostad eller uppslag i husförhörsboken och dopvittnen. Dessutom antecknades ofta annat, som moderns ålder, hur länge hon varit gift, barnets ordningsnummer, vem som förrättat dopet mm. Släktforskaren börjar ofta med en uppgift om födelseförsamling och födelsedatum för en anfader eller anmoder och slår upp födelseboken för att sedan gå vidare till husförhörslängden. Där finns i bästa fall föräldrarnas födelseort och datum angivna, och så kan man "surfa" bakåt generation efter generation - tills det förr eller senare tar stopp. När man hyr mikrokort bör man gärna ta hem husförhörslängder och födelseböcker som täcker en längre period i en socken.
Det är lätt hänt att man fascineras så starkt av hur anträdet växer att man rusar iväg och glömmer att notera information som kan vara viktig längre fram när man inte längre nöjer sig med bara namn och årtal. Dopvittnen är t ex ofta viktiga eftersom de ger en bild av det sociala sammanhanget anorna levde i. Ibland visar det sig att man valt dopvittnen som är släktingar och som dyker upp igen i senare forskningar eller kanske rent av ger lösningen på problem som kan uppkomma. (Kanske ett dopvittne som är moster till barnet har gamla mormor boende hos sig?) Det är en bra idé att försöka identifiera dopvittnen i husförhörslängden om man ändå har lånat hem den.
Vigsel- och lysningslängderna ger ofta mer än bara datum, t ex kvinnans giftoman som kan vara hennes far eller annan nära släkting. Avgiften (carta sigillata) ger en uppfattning om familjens ekonomiska ställning. Ibland finns mycket viktig information om äktenskapshinder och dispenser, t ex om parterna är nära släkt.
Död- och begravningslängderna kan i sällsynta fall innehålla hela levnadsbeskrivningar, men ger i varje fall nästan alltid en uppfattning om dödsorsak (även om den kan vara knapphändig som "ålderdom" eller "långvarig sjukdom").
